Var hittar man olika fågelarter i södra Halland?
Här kommer några matnyttiga tips skrivna av HG Karlsson om var man kan leta efter några intressanta fågelgrupper som exempelvis piplärkor, skogshöns, kärrhökar och ugglor m. m. i södra Halland. Texterna är utdrag ur årsskriften "Fåglar i Halland"
Var hittar man vattenpiplärka, berglärka och dvärgbeckasin?
Dessa tre arter hör under häckningstid hemma i ganska vitt skilda miljöer. Vattenpiplärkan häckar i bergstrakter nere i Europa, berglärkan på fjällhedar i norra Skandinavien och dvärgbeckasinen på myrar från Småland och norrut. De har dock det gemensamt att de kan ses i Halland vintertid – och främst då i anslutning till stränder.
Vattenpiplärka – nykomling på vinterstranden
Fram till för 15 år sedan såg man bara vattenpiplärka om man åkte på semester till kontinentens bergstrakter. Men på senare år har denna nära släkting till skärpiplärkan blivit en årlig vintergäst längs södra Hallands stränder. Den högresta fågeln med grå rygg och tydligt ögonbrynstreck letar mat i tångbankarna och då ofta tillsammans med andra piplärkor.
Bra stränder att söka efter den är Trönningestranden, Skälvik och Busör. Tänk då på att spana av stränderna med tubkikare. Kommer man för nära, lyfter piplärkorna och flyger högt upp i luften för att sedan försvinna till någon annan vik.
Är det milt och fuktigt väder, söker sig vattenpiplärkorna gärna upp på närliggande strandängar. De kan då vara svåra att hitta. Om det däremot kommer snö eller marken är frusen, är det på tångbankar man ska söka.
Berglärkan – flykt av svunna tider
Berglärkan är vattenpiplärkans motsats – den var vanligare förr och ses numera väldigt sällan i våra marker. Under många år var hamnutfyllnaden i Halmstad ett säkert ställe om man ville se en flock av denna vår vackraste lärka. Exempelvis sågs det en flock med 36 exemplar där 1993. Men i takt med att utfyllnadsmarkerna i hamnen har växt igen och att populationen av berglärka minskat i Norden, har det blivit allt svårare att hitta dem om vintern.
Berglärkorna vill gärna ha öppna, stäppliknande marker där de kan gå och picka frön av olika slag. Stubbåkrar intill kusten är ett tips. Sådana brukar finnas vid Fylleåns mynning och vid Särdals hed. Men det är nere vid stranden de flesta berglärkor upptäcks numera. Det kan vara t.ex. vid Lagaoset, Påarp eller Skälvik.
Dvärgbeckasin – trycker hårt
Det fanns en tid då man kunde stå i tornet vid Alenäs en majkväll och höra dvärgbeckasinens magiska spel. Man kan likna lätet vid ljudet av ”en galopperande häst på en träbro”. Nu får vi klafsa omkring i ävjor för att få uppleva den ”halvenkla beckasinen” som den kallades förr. Sen höst, vinter och tidig vår rastar det enstaka dvärgbeckasiner längs stränder till våtmarker och strandängar. De gillar platser där det trycks ut vatten – små källdrag som inte fryser i första taget. Här ett par platser som kan vara värda ett besök: Hökhult/Lagaoset, Mannarps nya våtmark, Glassvik och våtmarken på Långenäsudden. Tänk på att en dvärgbeckasin oftast inte lyfter förrän man nästan trampar på den – till skillnad från enkelbeckasinerna som flyger upp långt tidigare. Det som också skiljer den lille från sin större släkting är att den bara flyger en kortare sträcka innan den dimper ned igen.
Allra bästa tiden att hitta den är när kölden plötsligt slår till under våra oftast milda vintrar. Då fryser de flesta våtmarker till, och beckasinerna som försöker stanna kvar söker sig till bäckar och källsprång nära havet. Pröva då t.ex. Enets naturreservat söder om Steninge, Steningestranden och Särdalsheden.
Var hittar man kungsfiskare, skäggmes och pungmes?
Både kungsfiskaren och de båda tättingarna skäggmes och pungmes är i våra trakter knutna till vatten, men på lite olika sätt. Medan kungsfiskaren föredrar rinnande vatten som bäckar och åar, vill skäggmesen ha fuktiga vassar och pungmesen igenväxande buskmarker nära vatten.
Vattendragens ädelsten
En av fågelskådningens finaste stunder är när man får se en kungsfiskare komma flygande tätt över vattnet som ett blått streck. Har man tur landar den på en gren som hänger ut över vattendraget och börjar spana efter fisk.
Detta kan du få uppleva om du promenerar längs Nissan mellan Folkparken och motorvägsbron bortanför Frennarp. Strax innan du når fram till E20 går en bäckravin in åt höger. Stå stilla på träbron och spana i grenverket över bäcken. Där kan den sitta!
Andra bra platser längs Nissan är Åled, Sennan och inte minst bron i Oskarströms centrum. Från denna bro kan det vara värt att spana i pilarna på åns norra sida.
De senaste vintrarna har det hållit till en kungsfiskare i branddammen på höger sida om vägen mellan Gullbrandstorp och Villshärad. Här gäller det att smyga försiktigt fram eftersom kungsfiskaren är lättstörd och då försvinner längs bäcken som leder från dammen.
Föredrar du att skåda i Laholmstrakten, finns det nästan alltid kungsfiskare längs med Lagan. Sträckan mellan reningsverket och Snapparp brukar ge napp, inte minst där dubbelspåret går över ån.
Ljudlig doldis i vassen
Skäggmesen är en mycket speciell art i vår europeiska fågelfauna – den enda i sitt släkte. Hannen är läckert dekorerad med långa svarta slokmustascher i det blågråa huvudet. Men även honans ljust gulbruna dräkt gör skäggmesen till en favorit.
Skäggmesarna lever i familjegrupper som drar omkring i vassar. Oftast hör man bara deras plingande läten från vasshavet, men med lite tålamod kan man få se några hoppa högst upp på ett strå för att kolla läget.
Ett säkert ställe för skäggmes året om är längst ut i Halmstad hamnutfyllnad. Ställ dig på vallen mellan vasshavet och yttersta dammen och spetsa öronen (blåser det mycket så är det nästan lönlöst att spana skäggmes).
Ett annat bra ställe är vassen i norra änden av Ringenäs skjutfält. Visserligen är det ett förbjudet område, men man både hör och ser fåglarna från bodarna i Skälviks hamn. Laholmare söker med fördel skäggmes i vassarna längs Lagan mellan Lagaoset och Snapparps rastplats.
Pungmes – lokal attraktion
Det är många som genom åren åkt till Trönninge ängar för att kika på pungmes. Ryktet om att det häckar pungmes vid de gamla reningsverksdammarna har spritt sig långt utanför vår kommuns gränser.
Pungmesen är mycket ljudlig när den hoppar runt i videbuskar på jakt efter något gott. Dess tunna och utdragna vissling ”tsiiiy” kan för ett otränat öra vara svår att skilja från sävsparvens lockläte. Men sparvens ”siu” är mycket mera distinkt och kortare.
Hannen bygger det säregna pungformade boet ytterst på en tunn björkgren. Om han lyckas få en hona i reviret bygger de en tunnelingång som hindrar borövare att knycka ägg och ungar. Vid Trönninge ängar har pungmesen oftast valt björken mellan parkeringen och plattformen på det gamla pumphuset. Alternativt väljer den en av björkarna på vallen som delar av dammen mitt i.
Det är dock inte varje år som det häckar pungmes vid de gamla reningsdammarna på Trönninge ängar. Vissa år har de häckat i området norr om Trönninge ängar, bl.a. nära modellflygplatsen och vid Fyllesjö (den skapade våtmarken mellan Fylleån och motorvägen). Även på Hagön väster om Trönninge ängar har bofynd gjorts.
Var hittar man kärrhökar?
En av höstens många fina fågelupplevelser är att se kärrhökar jaga över de gulnande fälten. På senare år har vi blivit lite bortskämda och haft möjlighet att se alla fyra arterna. Det är en njutning att få se dem glida över ett fält med vingarna v-ställda.
Brun kärrhök – lättast att hitta
Den bruna kärrhöken är numera en häckfågel i södra Halland, men så har det inte alltid varit. Dessetablering kom så sent som i slutet av 1980-talet. Den häckar i vassar på platser som Skottorp, Trönninge ängar och hamnutfyllnaden i Halmstad. Men du kan även hitta häckande ”brunhök” i mindre våtmarker – till och med i märgelhålor.
Vill du se brun kärrhök under höstflyttningen är området runt Långenäsudden/Grötvik/Spritkullen ofta givande under augusti och september.
Blå kärrhök – en nordlig återkommare
Jag har mött blå kärrhök några gånger på de norrländska myrarna. Det är en skönhetsupplevelse att se en utfärgad hanne glida fram över blommande hjortron. Han är nästan lika skir som blommorna.
Det händer att man ser utfärgade hannar även nere hos oss, men oftast är det ungfåglar eller honor som dyker upp och visar sin vita övergump. Blåhöken är en av de rovfåglar som gärna sträcker när det blåser och då räds den inte det öppna havet. Om våren kan den dyka upp var som helst längs kusten. Den kommer då utifrån havet och drar snabbt in över land. Om hösten är det återigen vår sträcklokal nummer ett, Grötviksområdet, som är bäst. Testa gärna att stå på Spritkullen i bortre ändan av Stenhuggeriet.
Tyvärr övervintrar allt färre blå kärrhökar i södra Halland. För tiotalet år sedan var det betydligt fler eftersom EU:s jordbrukspolitik då gynnade så kallade trädor. På dessa fält med högt gräs trivdes ”blåhöken”. Vapnödalen, Skottorp och Särdal är normalt möjliga vinterlokaler för denna nordliga kärrhök.
Ängshök – eleganten
Av de fyra kärrhökarna är ängshöken (eller mindre kärrhöken som den kallades förr) den absolut läckraste. Med sina långsmala vingar glider den likt ett segelflygplan över fälten. Åk till Ölands Allvar så kan du få uppleva det själv.
Men ängshöken är en årlig gäst även här i södra Halland. De flesta observationerna görs i maj och då som förbisträckande fåglar. Statistiskt sett ses det fler ängshökar söder om Halmstad än norr om staden. Det handlar nästan alltid om ganska snabbt förbisträckande fåglar på kustnära lokaler, men det händer att ängshökar stannar till och jagar i ett visst område ett par dagar. Vapnödalen och Trönninge ängar har på senare år vid några tillfällen hyst lite mera stationära fåglar.
Stäpphök – allt vanligare gäst
Det finns en tydlig trend när det gäller stäpphöken och det är att antalet observationer ökar. 2011 blev ett rekordår för våra trakter. Under de tio senaste åren har det enligt Artportalen/Svalan rapporterats stäpphökar vid ca 30 tillfällen i södra Halland. Av dessa är elva observationer från 2011! Som allra mest sågs då fyra unga stäpphökar samtidigt i Vapnödalen i mitten av september.
Det är nästan alltid unga stäpphökar som dyker upp i våra trakter på hösten (vårobservationer är ännu sällsynta). De är mycket fina med sin rödbruna grundfärg och mörkbruna "halsboa" med vit halskrage.
Vapnödalen är som sagt ett hett tips under hösten, men även trakten kring Harplinge har härbärgerat stäpphökar på senare år.
Var hittar man rastande fjälltättingar?
Några tättingar är i Sverige knutna till fjällvärlden. Det innebär dock inte att vi här i Halland helt går miste om dem. Flertalet flyttar eftersom vintern i fjällvärlden är både mörk och kall. Tre av dessa flyttande fjällfåglar avhandlas här: Det handlar om blåhake, ringtrast och rödstrupig piplärka.
Fjällens näktergal föredrar närhet till havet
Varje vår och höst dyker det upp enstaka blåhakar längs vår kust. Tittar man på statistiken över var och när det setts blåhake de senaste 30 åren (ca 100 obsar), är det så att före millenniumskiftet sågs det lite fler blåhakar på våren, men på 2000-talet dominerar höstobservationerna. Så gott som samtliga höstobservationer har gjorts under perioden sista veckan i augusti till 20 september. På våren ses de flesta blåhakar 5–25 maj.
När man sedan kollar var den blyga fågeln setts, dominerar lokaler längs havet. En av de bästa lokalerna är de yttre delarna av Halmstads hamnutfyllnad och särskilt då vassarna. En annan plats väl värd att leta efter blåhaken är vid reningsdammarna på Trönninge ängar. Spana i så fall efter en fågel som hoppar längs den smala stigen ut mot gömslet. Även sträckan Skallkrokens hamn till Busör kan vara givande. Men kom ihåg att blåhaken är vad man inom fågelskådarvärlden kallar för ”skulkig”, dvs. den hoppar snabbt in i växtlighet och gömmer sig – så det gäller att ha blicken långt fram.
Det finns även en del rapporter om blåhakar i trädgårdar och det är flera i trakten som fått den som tomtkryss. Om detta beror på att fjällfågeln verkligen föredrar trädgårdar, eller om det mest beror på att vissa skådare håller lite extra koll på fågellivet där hemma, är svårt att avgöra. Däremot är det väl känt att man i övervintringsområdet ofta ser blåhakar i hotellträdgårdar och på andra grönområden.
Ringtrasten hoppar på strandhed och fotbollsplaner
Till skillnad från blåhaken gömmer sig inte ringtrasten när den rastar i våra trakter. Däremot föredrar även den att mestadels hålla sig på marken och med små hopp jaga insekter och maskar. Därför söker man den stora trasten med sin rejäla krage på strandhedar, fotbollsplaner och åkrar. Men precis som med blåhaken, får vi även rapporter om ringtrastar inne i skådares trädgårdar.
Några bra lokaler för att se ringtrast är:
Påarp – den betade strandängen och enbuskmarkerna söder om Slyngestenen.
Långenäsudden – från fotbollsplanen längs vägen ned till platsen där vi skådar höststräcket och vidare ut på själva udden.
Särdal – på strandheden mellan Skallkrokens hamn och Busör samt på åkrarna runt Särdals soptipp.
Stensjöstrand – även här på strandheden och särskilt norr om bäcken bort mot den lilla hamnen i norr.
Extra spännande är det att åka runt och leta efter ringtrast på de kuperade kortväxta åkrarna som finns i markerna strax innanför kusten. Runt Halmstadstravet och längs vägen mellan Brotorp och Åled finns typiska sådana kuperade åkrar. Spana efter blandade trastflockar och särskilt i utkanterna av dessa flockar. Där håller nämligen ofta den ringförsedda trasten till. Även trastflockar på åkrar i skogsbygden är värda ett stopp.
Det är framför allt andra halvan av april och de första dagarna i maj som gäller. Höststräcket går mera obemärkt förbi med tämligen få fynd, framför allt i oktober. Någon enstaka gång har ringtrast övervintrat vid eller nära kusten.
Sugande pip avslöjar rödstrupen
Bland de tre nordliga fåglarna är den rödstrupiga svårast att upptäcka själv. Det absolut bästa sättet att sortera ut en rödstrupig piplärka från sina släktingar är på locklätet. Det långt utdragna, lite sugande och tunna ”siiiii” ger den bara ifrån sig några få gånger när den flyger upp eller kommer sträckande över våra huvuden.
Till skillnad från ringtrasten så hörs/ses de flesta rödstrupiga piplärkorna på hösten och då framför allt i september. Då kan det löna sig att stå med lite mer erfarna skådare på vår bästa sträcklokal på Långenäsudden. Men den lokal där de flesta rödstrupiga upptäckts under senare decennier är hamnutfyllnaden. Tyvärr har ytorna för rastande piplärkor där ute blivit allt mindre eftersom marken använts till lagerbyggnader eller vuxit igen med vass.
Även i Påarp, på Trönninge ängar och vid Lagaoset har det genom åren gjorts många fynd av rödstrupiga piplärkor på höststräcket.
Under våren är denna högnordiska häckfågel mycket ovanlig i våra trakter, men att se den då är alltid en särskild upplevelse. Till skillnad från under hösten, då flertalet anlagt vinterdräkt, har nämligen vårfåglarna den läckert tegelröda färgen på strupen och övre bröstet. De få rödstrupar som setts under våren har oftast upptäckts i samband med att större mängder nordliga gulärlor rastat på någon plats.
Var hittar man vaktel, kornknarr och småfläckig sumphöna?
Det finns fågelskådare som bara kryssar fåglar som de har sett. För dem bjuder följande arter på en extra utmaning; Vaktel, kornknarr och småfläckig sumphöna är i regel notoriskt svåra att se men ganska lätta att höra – om man vet var man ska leta..
Vaktel – fågeln som slår
Förre mitten av 1990-talet var inte vakteln årlig i södra Halland. Numera rapporteras det 10–15 vaktlar varje år, så chanserna är goda att man under ljumma sommarnätter ska få höra "vaktelslaget" från ett fält. Då gäller det att söka upp ett fält med lagom hög vegetation. Vallar som skall bli ensilage brukar vara det bästa. Eftersom man numera hinner ta flera vallskördar under året, finns det ofta något lämpligt fält från mitten av maj till början av augusti.
Vakteln brukar börja spela vid skymningen och då hör man det slagfasta vick ver vick (toner som inspirerade självaste Beethoven när han komponerade Pastoralsviten). Sedan spelar han hela natten men med kortare eller längre avbrott.
Vill man höra vaktel är Vapnödalen ett hett tips. Allra bästa är att cykla runt på grusvägarna mellan Heagård, Bjällbo och Tiarp. Men även slätten runt Harplinge brukar bjuda på vaktelslag. Bor man längre söderut är slättlandet mellan Ränneslöv och Hasslöv ett bra område. Men även trakterna kring Eldsberga, Genevad och Veingeär väl värda att glida runt i under sena sommarkvällar.
Kornknarr – lite mer knarrigt
Liksom vakteln är kornknarren i stort sett omöjlig att få se under häckningstid. Däremot hörs hans knarriga och tvåstaviga rerrp-rerrp (låter som man drar en träbit över en kam) på rätt långt håll. Det är därför värt att stanna till på höjdryggar med omgivande fält när man ändå är ute för att lyssna efter vaktel. Kornknarren föredrar också områden med yppig gräs- och annan markvegetation typ vallodling, klöverfält och sädesåkrar.
Åter är det Vapnödalen som det rapporteras flest kornknarrar från, men den har även hörts från fälten nära Marielund/Soskinnet. Likaså har trakterna runt Harplinge hyst kornknarrar under senare år. Beger vi oss söderut i länet, är fälten kring Skottorp och Ränneslöv väl värda ett knarrigt försök, liksom området mellan Veinge kyrkby och Genevad.
Småfläckig sumphöna – droppar av
Om de två tidigare arterna blivit vanligare de senaste tio åren, är det tvärtom med småfläckig sumphöna. Den senaste rapporten från Halmstadtrakten är 2006, då det hördes en vid Ljungbolet innanför Stjärnarp. Däremot har den småfläckiga sumphönans droppande läte hörts flera gånger på senare tid från Skottorps våtmark.
Just våtmarken vid Skottorps slott verkar vara den bästa lokalen i vår södra länsdel. När det gäller Halmstadtrakten har lokaler som Soskinnet, Mannarps våtmarker och hamnutfyllnaden varit de bästa. Ännu längre tillbaka var det Rockesjön vid Bala och Alenäs (Pickelsbohålan) som gällde.
Det finns ytterligare ett ställe som kan vara värt ett försök om man är på jakt efter småfläckig sumphöna; Den har vid några tillfällen setts i reningsverksdammarna på Trönninge ängar. Det har varit på hösten och vid tillfällen när vattenståndet varit extra lågt i de forna slamdammarna.
Vill du verkligen se den småfläckige så rekommenderas ett besök på Getterön. Under hösten kan man se sumphöns kliva omkring inne i de vassöppningar som syns från gömslena i den konstgjorda dammen.
Var kan man hitta skogshöns?
Nuförtiden varierar antalet orrar och tjädrar mycket.Till exempel följer de rävstammens upp och nedgång. Men det är framför allt förändringarna i naturen som gjort att dessa skogshöns minskat dramatiskt sett i ett hundraårsperspektiv. Myrarna växer igen och de gamla tallskogarna har nästan försvunnit. Det finns dock tecken på att arterna börjat anpassa sig till nya miljöer. Här får du lite tips var man kan leta efter skogens hönor.
Orre – lättast att hitta
Även om det numera är svårt att uppleva en magisk morgon med en grupp spelande orrar ute på en myr finns det fortfarande platser där man kan få se och höra bubblet. Bor man i Halmstad med omnejd är Långhultamyrens naturreservat vid riksväg 25 (populärt kallat Långhulten) den enklaste lokalen att nå. Tänk på att ta det försiktigt när du parkerat bilen på den inre P-platsen. Ofta sitter det en orrtupp i någon av trädtopparna eller backkrön i början av stigen som leder till orrgömslet. Däremot brukar det numera inte spela orrar på myren man ser från det överdrivet stora orrgömslet. En annan bra lokal är Getamossen innanför Torared.
Vår allra bästa lokal för orrspel är Mästocka Skjutfält. Inne i det avlysta området ligger det så kallade bombmålet som bränns av varje år. Detta skapar en perfekt spelplats och det är inte ovanligt med över 20 orrar samtidigt. Tyvärr får man bara komma in där om man har tillstånd och det har blivit allt svårare med åren. Istället får man köra på grusvägarna som omgärdar skjutområdet och stanna vid lämpliga mossar. Det finns även orrar i det södra området (väster om Björsjön) på Mästocka ljunghed.
Tjäder – lite svårare
Bästa sättet att få se en tjäder är att tidig morgon köra sakta längs grusvägar i skogar med lite äldre barrträd. Liksom andra skogshöns behöver tjädern äta små gruskorn som de behöver i sin muskelmage när den maler sönder barr och knoppar. I Halmstad kommun är till exempel grusvägen förbi
Gårdshults naturreservat men även vägen in till den centrala parkeringen i Långhulten bra ställen att börja söka skogens ståtligaste fågel. Vill man däremot pröva att hitta en tjäder till fots kan jag rekommendera berget Hinnaklo nära Timrilt eller någon av de två naturstigarna i Porsbjärs naturreservat.
Tittar vi på Laholms kommun är de grusvägar som är tillåtna att fara genom Mästocka skjutfält de absolut bästa tjäderplatserna. Men näbbknäpparen finns även i skogarna innanför Skogaby.
Järpe – en riktig utmaning
Tittar man på de observationer av järpe som finns i rapportsystemet Svalan så kan man hitta denna lilla skogshöna året om. Det gäller bara att ha en stor portion tur och veta var man skall söka. De föredrar täta och fuktiga granskogar. Känner man dessutom till dess läte, som är en mycket tunn och vass vissling, ökar chanserna något. Det finns till och med en speciell lockpipa för järpe som härmar fågelns läte och lockar fram den. Flest rapporter kommer från vår del av småländska höglandet och då inte minst innanför Simlångsdalen. Fuktiga skogar nära Roshult och Bygget är två platser som nämns men även från höjderna
öster om Nissan (det vill säga mellan Skavböke och gränsen till Hylte kommun) finns det rapporter. I Laholm är det återigen Mästocka skjutfält som gäller. Man har rapporterat järpe bland annat från en skog nära Porsabygget.
Var hittar man ugglor?
Hornugglan – talldungens spöke
Ett riktigt bra ställe att leta efter hornuggla är längst ut Halmstad hamnutfyllnad under vintern. Sök av området mellan Biltemas lager och yttersta dammen. Kolla eventuella virkesupplag noga eftersom det ofta sitter ugglor och vilar på dessa. Eftersom hamnområdet är hyggligt upplyst, ser man ofta ugglorna glida fram som tysta, vita spöken över den öppna marken. Vissa år har även någon enstaka jorduggla haft sitt vinteruppehåll i hamnutfyllnaden.
En annan bra plats att leta efter hornuggla är Långenäsudden och då framför allt heden innanför ringmärkardungen. Här krävs en kraftig ficklampa för att lyckas hitta jagande ugglor. Testa att stå vid fotbollsplanen.
Förutom höst, vinter och vår finns det ytterligare en tid på året då man kan få kontakt med den tofsbeprydda ugglan. Det är när mörkret lagt sig i andra halvan av juni. Då hörs hornuggleungarnas gälla skrik långt över nejden. Testa Vapnödalen eller talldungar ute på slätten söder om Veinge – du kan få både vaktel och kornknarr på köpet.
Jordugglan – döljer sig i gräset
Hornugglans lite mer kortörade släkting jordugglan har blivit allt svårare att få se. Numera ses den oftast i samband med flyttningen. Vårsträcket pågår från mitten av mars till början av maj. Höststräcket passerar från slutet av september och som bäst i oktober. Den rastar oftast på marken i högre gräs/ogräs, och man får ha tur för att stöta på den. Platser som det ofta setts jordugglor på är Hagön, Halmstads hamnutfyllnad, Vapnödalen och Långenäsudden. Vid Busör ses det årligen insträckande jordugglor i april–maj.
Kattugglan – ingen match
Kattugglan är mycket spridd i vårt område. Även om antalet varierar en del efter tillgången på sork och möss, brukar det räcka att man på våren beger sig till en skog eller park med lite äldre träd. Runt Halmstad är Galgberget, Slottsmöllan och Sperlingsholm bra lokaler. Inne i stan kan man lyssna efter kattuggla i Norre Katts park.
Sparvugglan – liten men tuff
Av de lite mer svårsedda skogslevande ugglorna är sparvugglan lättast att både få se och höra. Vintertid rapporteras den spritt men fåtaligt, ofta jagande runt något fågelbord i utkanten av bebyggelse. Alternativt sitter de i något träd med ständigt mobbande småfåglar runt sig. En tämligen säker lokal under våren är Alenäs naturreservat vid Smålandsgränsen i närheten av samhället Bygget. Det kan löna sig att stanna på flera platser på vägen in till reservatet, bl.a. vid gårdarna Mosilt och Hästilt. Här gäller det att vara på plats strax före skymningen och vissla likt ett utdraget domherrelockläte, helst rytmiskt varannan sekund. Då kommer den lilla tuffingen farande och blänger på ”inkräktaren”. Men se upp: Vissa sparvugglor är snarstuckna och drar sig inte för att attackera!
Pärlugglan – in till storskogen
Antalen spelande pärlugglor varierar stort från år till år, men de är aldrig vanliga i våra trakter. Oftast rapporteras runt fem pärlugglor per år, och det är uteslutande i det inre av vårt område som de finns. Man får åka 5–10 km NV–NO om Oskarström eller innanför Simlångsdalen innan man kommer till pärlugglans skog. Bäst utdelning får man oftast i mars och april. Man kan då kombinera turen med att lyssna efter sparvuggla. Börja med att lyssna efter den lille i skymningen och fortsätt till t.ex. Skavsjön, som ligger längs vägen mellan Ryaberg och Mjälahult. Pärlugglan hörs två till tre km, och när de väl spelar så gör de det intensivt och oftast hela natten. Många stopp brukar det bli innan man hittar någon, men det är spännande vid varje.
Berguven – giganten vi håller tyst om
Eftersom vår största uggla, berguven, fortfarande är rätt så sällsynt ska man undvika att lämna ut några lokaler så här officiellt. Det finns flera lokaler runt Halmstad och vill du ha en chans att få se eller höra giganten bör du följa med på föreningens årliga uggletur.
Var hittar man havsfåglar?
Så har turen kommit till mina favoritfåglar – havets ryttare. Jag har alltid fascinerats av havsfåglarnas sätt att med minimala rörelser glida fram över och mellan vågorna. De är skickliga på att utnyttja det som många andra sjöfarare fruktar – stormvindar. I de kommande årsböckerna ska jag tipsa om var man kan se de riktiga havsfåglarna i södra Halland.
Havssula
Jag minns så väl när jag i slutet av 1980-talet fick se min första havssula svepa fram över svenskt vatten. På den tiden bodde jag fortfarande i Kiruna och var nere en septembervecka för att hälsa på släkt och vänner. Eftersom det var hårda vindar från sydväst slog jag sällskap med Anders Wirdheim som tog mig med till bunkern i södra Mellbystrand. Vilken lycka! På den tiden sågs det inga stora mängder havssulor i Sverige under ett år, men nu är det helt annorlunda. Havssulan har blivit den av havsfåglarna som är lättast att se. Den finns i våra vatten i princip året
om och det behöver inte längre blåsa västvindar för att kunna se den magnifika sulan. Det är bara sätta sig på en udde och spana ut mot horisonten så kanske du upptäcker en fågel på stela, svartvita vingar. Bästa platsen tycker jag att Busör är, men även Skälvik och Tyludden är säkra kort. Och våren kan vara lika bra som hösten – i april 2014 såg jag flera hundra sulor i som höll till i Haverdalsbukten.
Grålira
Av alla havsfåglar som kan siktas i våra svenska vattenbär nog gråliran den mest eleganta. Den har en form som är skapad för att kunna göra de perfekta bågarna för att få fart i stormvindarna.Gråliran gör under året en öglerörelse i Atlanten.Den kommer till våra breddgrader i september och
kan ses här fram till tiden före jul. Sällsynt kan man se grålira på senvintern, vilket jag gjorde i Laxvik för ett par år sedan.
Eftersom gråliran helst håller sig lite längre ut från kusten är det utstickande uddar som gäller när man skall försöka se den. Den bästa platsen i vårt rapportområde är i mina ögon Skallen. Det är lite svårt att få lä där men om du går ett par hundra meter söderut från Skallkrokens hamn hittar du en grop där hemmaskådare byggt upp små murar som ger lite vindskydd. Andra bra platser är Busör, Skälvik och Tyludden. Däremot blir avstånden ofta långa nere i Laholmsbukten.
Klykstjärtad stormsvala
Om Mellbystrand och Skummeslövsstrand är sämre lokaler för liror och sulor är dessa platser desto bättre när det gäller stormsvalor. Faktum är att de anses vara bäst i hela Sverige för att få fina obsar av klykstjärtad stormsvala eftersom fåglarna ofta kommer riktigt nära stranden där. Eftersom de är mycket duktiga att följa vågdalarna och glider bara tätt över topparna är de svåra att upptäcka ute över det stormiga havet. Men när det blåst under en längre period
i september–november kommer de små stormsvalorna långt in i Laholmsbukten och ses ofta över de närmsta bränningarna. Just där vågorna bryts skummar vattnet och det är lättare att se de mörka ”klykorna” över det vita skummet. Det finns dagar då det setts flera hundra klykstjärtade stormsvalor från Mellby och Skummeslövsstrand. Förr satt de flesta skådarna vid den f.d. bunkern nedanför restaurang Stallet (Kolonivägen) i Mellbystrand men numera föredrar många att söka skydd bakom pumphuset intill stranden rätt ned från livsmedelsaffären i Skummeslövsstrand. Man får dock vara beredd på att det kan lukta ganska illa – det är avloppsvatten som hanteras i pumphuset.
Fler fåglar kommer nästa år!